om en barkbåt och ett eldsprutande berg.

by soendag

“Muminmamman nickade. Hon satt med nosen i vattenspegeln och tittatede ner i botten. Där ligger nånting och lyser, sa hon. Det är dit guldarmband, sa mumintrollet. Och snorkfrökens fotring. Är det inte en bra idé? Hemskt bra, sa hans mamma. Hädanefter ska vi alltid ha våra smycken i brunt källvatten. De är mycket vackrare där.”

“Snusmumriken var hans bästa vän. Naturligtvis tyckte han förfärligt mycket om snorkfröken också, men det kan ju inte vara precis detsamma med en flicka.”

“Det finns mårror och poliser. Och avgrunder som man kan ramla ner i. Man kan frysa ihjäl och flyga i luften och falla i sjön och sätta ben i halsen och en massa saker till. Den stora världen är farlig. Där är der ingen som känner till en och vet hvad man tycker om och vad man är rädd för. Och där går nu Snusmumriken i sin gamla gröna hatt… Och där finns parkvakten som är hans stora fiende. En farlig, farlig fiende.”

“Ska vi leka? sa snorkfröken. Ska vi leka att jag är underbart skön och att du röver bort mig?” “Att du är underbart skön behöver vi inte leka, för det är du redan. Kanske jag rövar bort dig i morgon istället”

“Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket. Allra minst, sa mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop. Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen?”